CUSTARD PIE MUSIC
TOLV ALBUM SOM FÖRÄNDRADE MUSIK HISTORIEN
Text: Tomas Håkansson
(with a little help from Klaus Voormann)
(with a little help from Klaus Voormann)
Allt som är skrivit om Beatles är redan skrivit, den officiella berättelsen är berättad. Det finns ändå något som man inte tänker på så ofta och det är vilket enormt tajt live band Beatles var och att stommen med John Lennon, Paul McCartney och George Harrison mellan åren 1958 fram till uppbrottet 1970 spelade i sju olika upplagor av gruppen. Den sjätte upplagan och tillika den mest klassiska med John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr spelade tillsammans i drygt sju år, med ett kort avbrott under två veckor i juni 1964 då den sjunde upplagan med trummisen Jimmy Nicol gjorde totalt åtta spelningar i Europa och Asien innan Ringo Starr återkom den 14 juni 1964 efter en hals operation. När det stora genombrottet kom 1963 i samband med singeln Love Me Do (Lennon/McCartney) så hade Beatles en historia på fem år som live band. John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr gjorde sin första spelning tillsammans den 18 augusti 1962 på Hulme Hall i Birkenhead.
I början av 60-talet hade inga större skakningar från musik England drabbat Sverige eller världen ännu. Den bildsköna Cliff Richard med sin kompgrupp Shadows delade det musikaliska utrymmet med bland andra sångaren Billy Fury, gitarristen och sångaren Joe Browne och sångaren Adam Faith. Men i myllan cirka femtio mil norr om London började någonting att hända, något som totalt kom att förändra den moderna musik historien.
Adam Faith
Joe Brown
Billy Fury
Cliff Richard & Shadows
Andra världskriget hade satt djupa spår hos britterna. Arbetslösheten i efterkrigets Storbritannien var skyhög, det söps häftigt främst bland de återvändande soldaterna, de sociala problemen var enorma. Det helt sönderbombande Europa byggdes upp på nytt med den amerikanska Marshall hjälpen, alla de länder som hade varit ockuperade av nazityskland men även Sverige fick dela på 12 miljarder dollar, medan det helt sönderbombade Tyskland fick ett lån på 1,4 miljarder dollar. Tyskland som mer eller mindre var en stor sandhög moderniserades fort med en helt ny infrastruktur, medan Storbritannien "återanvände" och "reparerades" på både gott och ont.
I efterkrigstidens Europa och Storbritannien var musiken och framför allt de amerikanska storbanden enormt populära, man lyssnade och dansade till klarinettens gudfader Benny Goodman (1909-1986) med låtar som Sensation Rag (EB Edwards) och Swingtime In Rockies (Goodman/Mundy), trombonisten Tommy Dorsey (1905-1956) som tillsammans med Frank Sinatra (1915-1998) spelade låtar som Without A Song (Youmans/Rose/Elison) och Blue Skies (Berlin), pianisten Count Basie (1904-1984) med Swingin' The Blues (Basie/Durham) och Jumpin' At The Woodside (Basie). För att inte tala om sångerskan Ella Fitzgerald (1917-1996) som sjöng tungt och vackert i låtar som Flying Home (Goodman/Hampton/Robin) och Oh Lady Be Good (George&Ira Gershwin). Stornbandsjazz och swing från USA var hetast i slutet av 40-talet, där ett stundande 50-tal kom att lägga grunden för en helt ny musikstil.
Ella Fitzgerald
Count Basie
Benny Goodman
Tommy Dorsey och Frank Sinatra
Bluesmusiken som är själva ryggraden i rockmusiken levde på 50-talet i total anonymitet i USA. I London med omnejd fanns det i slutet av 50-talet ett par unga och blivande gitarrister som helt omedvetande om varandra var helt betagna av den äkta bluesmusiken. Eric Clapton från Ripley var fascinerad av gitarristen Brownie McGhee (1915-1996), Peter Green från Bethnal beundrade mycket den kvinnliga gitarristen Sister Rosetta Tharp (1915-1973), för Jimmy Pages från Hounslow var Hurbert Sumlin (1931-2011) en stor blues man. Utanför London i orten Dartford blev en ung Keith Richards helt såld på Muddy Waters (1913-1983) och en rockig Chuck Berry. När de engelska banden började formas så var det för många själva bluesmusiken som låg till grund för den rockmusik som sedemera grupperna Cream, Yardbirds, John Mayall & Bluesbreakers, Rolling Stones, Humble Pie, Led Zeppelin och tidiga Fleetwood Mac spelade och formade. De brittiska banden upptäckte amerikanarnas egen glömda bluesmusik, de satte sin egen prägel på den och returnerade tillbaka musiken till USA med vändande post.
Muddy Waters
Hurbert Sumlin
Sister Rosetta Tharp
Brownie McGhee
I mitten och slutet av 50-talet kom det nya toner från den amerikanska musikfloran. Och det var en musik med ett enastående sväng, ett sväng som fortfarande idag gungar hejdlöst. Spetsade man öronen kunde man bland andra höra Gene Vincent (1935-1971) med sin grupp Blue Caps i Be-Bop-A-Lula (Vincent/Davis), eller Jerry Lee Lewis som på sitt piano hamrade tungt men bestämt tonerna i Whole Lot Of Shakin Going On (Williams). En av rockens verkliga stilbildare Eddie Cochran (1938-1960) med sin fantastiska rökare C'mon Everybody (Cochran/Capehart), eller vildbasen och den oberäkneliga Chuck Berry pappa till rockmusikens mest kända låt Johnny B Good (Berry). En av rockhistoriens allra tyngsta och skarpaste röster innehavs av Little Richard som under åren levererat stänkare som Long Tall Sally (Blackwell/Johnson/Richard), Good Golly Miss Molly (Marascalco/Blackwell) och självklart låten Tutti Frutti som han redan 1955 skrev tillsammans med Dorothy LaBostrie. Sedan vad som kom att bli Beatles absolut största förebild Buddy Holly (1936-1959) han som som låtskrivare visade vad skåpet skulle stå med bland annat låten Peggey Sue (Holly/Allison/Petty). Men inte minst den egentliga orsaken till allt nämligen The King (1935-1977) som hanterade sin röst som ingen annan, bland annat i Heartbreak Hotel (Durden/Axton). Den "nya" rockmusiken ställde allt på enda och populärmusiken gick in i en helt ny fas.
Buddy Holly & Crickets.
Gene Vincent.
Elvis Presley.
Chuck Berry.
Eddie Cochran.
Jerry Lee Lewis.
Little Richard
Tillbaka till slutet av 50-talet och Liverpool där en ung John Lennon den 6 februari 1958 utökade sin grupp Quarrymen med den fjortonåriga gitarristen George Harrison som var kompis med en annan Quarrymen medlem Paul McCartney. Den 20 mars 1958 spelade Buddy Holly & Crickets på Philharmonic Hall i Liverpool under deras då pågående Europa turné. Inspirerade av Buddy Holly spelade Quarrymen med John Lennon, Paul McCartney, George Harrison, samt pianisten Joe Lowe och trummisen Colin Hanton in Buddy Holly låten That'll Be The Day (Holly/Allison) i Percy Philips Recording Studios i Liverpool den 14 juli 1958. Denna unika inspelning finns med på Beatles boxen Athology 1 (1995).
Quarrymen 1957 från vänster Colin Hanton, Paul McCartney,
Len Garry och John Lennon.
I början av 1959 blev det ordentligt rörigt i Quarrymen då först trummisen Colin Hanton lämnade gruppen tätt följt av pianisten John Lowe, även George Harrison lämnade Quarrymen för att spela med i gruppen Les Stewart Quartet, han ersattes av gitarristen Ken Brown (1940-2010), men George Harrison återkom till Quarrymen i augusti 1959 och med det så lämnade Ken Brown gruppen och började spela med ett annat Liverpool band som hette Blackjacks. På sensommaren 1959 anslöt John Lennons kompis Stu Sutcliffe (1940-1962) Quarrymen som basist. Med Stu Sutcliffes intåg döpte man om gruppen till Johnny and the Moondogs. Men redan på våren 1960 var det dags för ytterligare ett namnbyte då till Silver Beatles. På en plats i gruppen hade Lennon, McCartney och Harrison ständiga problem, och det var att hitta en fast trummis.
Stommen bakom grupperna Quarrymen,
Johnny and the Moondogs,
Silver Beatles och Beatles.
I maj 1960 fick Silver Beatles ett erbjudande att turnera i Skottland med sångaren Johnny Gentle, men kravet var att man också skulle ha en trummis i bandet. Snabbt hittade man trummisen Tommy Moore (1931-1981). Turnén gick bra men tyvärr blev hemresan lite tråkig då Silver Beatles blev inblandade i en mindre krock. Tommy Moore fick skador i ansiktet och var tvungen att vistas på sjukhus i knappt en vecka. På benen igen i juni 1960 tröttnade Tommy Moore och lämnade Silver Beatles kort före deras första Tysklands spelning.
Silver Beatles från vänster Stu Sutcliffe, John Lennon,
Tommy Moore (skymd) och Paul McCartney (George Harrison saknas på bilden.)
Återigen fick man problem med att hitta en ny trummis. Först testade man en som hette Norman Chapman som redan efter tre spelningar lämnade Silver Beatles, han tyckte projektet Tyskland var en ekonomisk chansning som han inte kunde ta, han satsade istället på det mer ekonomiskt och säkra yrket som yrkesmilitär.
Silver Beatles utan trummis igen.
Goda råd var dyra, Tyskland väntade och en trummis var ett måste. Inför Tysklands äventyret bestämde sig Silver Beatles mycket på inrådan från Stu Sutcliffe för att korta ned gruppnamnet till bara Beatles, sagt och gjort och sedan var det trummis problemet. Paul McCartney fick av Ken Brown reda på att gruppen Blackjacks hade lagt av och de hade en trummis som nu var ledig, éntre Pete Best.
Beatles 1960 i Hamburg från vänster: Stu Sutcliffe Paul McCartney,
George Harrison, John Lennon och den nya trummisen Pete Best.
I augusti 1960 åkte Beatles till Tyskland för första gången. Beatles gjorde mellan augusti 1960 till i april 1962 tre "rundor" till Hamburg med Pete Best som trummis. Den 24 januari 1962 blev Brian Epstein Beatles nya manager, och med det gick man in i en ny fas av karriären. När Beatles i augusti 1962 fick sitt efterlängtande skivkontrakt så hade redan Stu Sutcliffe lämnat gruppen för att satsa på sin konst karriär i Tyskland tillsammans med sin fästmö Astrid Kirshher.
I april 1962 togs sista promotion bilden på Beatles med Pete Best.
Sedan var det "mysteriet" eller "gåtan" varför Pete Best den 16 augusti 1962 efter två år i Beatles fick sparken, och det precis i skarven till det stora genombrottet. John Lennon sade i en intervju med Jann Wenner från tidningen Rolling Stone den 8 december 1970 om Pete Best följande " We was by then pretty sick of Pete Best, we all know we gonna dump him when we find a desent drummer".
Quarrymen/Johnny and the Moondogs/Silver Beatles och slutligen bara Beatles blev med den nya trummisen Ringo Starr The Fab Four och som nu startade sin helt osannolika musik resa som för alltid skulle förändra musikhistorien.
På husväggen i Hulme Hall i Port Sunlight, Birkenhead.
TURNÉER 1962
med Ringo Starr i Beatles.
STORBRITANNIEN
18 augusti till 16 oktober
TYSKLAND (Hamburg)
1 november till 14 november
STORBRITANNIEN
9 december till 11 december
TYSKLAND (Hamburg)
18 december till 31 december
En av de första bilderna på "nya" Beatles hösten 1962 med
Paul McCartney, Ringo Starr, George Harrison och John Lennon.
Den 5 oktober 1962 släppte Beatles sin första singel Love Me Do. Sitt debutalbum Please Please Me (1963) spelades in under endast en dag den 11 februari 1963. Av de fjorton låtarna på albumet har Lennon/McCartney skrivit åtta, det var ovanligt. Vanligtvis spelade grupperna på den tiden mest in covers låtar på sina album. Lennon/McCartney hade blivit inspirerade av Buddy Holly & Crickets med att skriva eget material. Att Lennon/McCartney skrev mycket eget material gjorde att de fick en stor fördel redan från början. De båda slöt också tidigt ett muntligt och genialt "avtal" med varandra som gick ut på att oavsett vem av de två som skrivit en egen låt som skulle släppas som en Beatles låt så skulle den krediteras Lennon/McCartney, med detta lite listiga reptrick blev det aldrig några egoistiska skärmytslingar om vem av de två som skulle ha med flest låtar på ett album, allt tyvärr på George Harrisons bekostnad.
TURNÉER 1963
STORBRITANNIEN
3 januari till 31 januari
1 februari till 22 februari
4 mars till 31 mars
2 april till 27 april
11 maj till 17 maj
10 juni till 30 juni
5 juli till 31 juli
2 augusti till 31 augusti
4 september till 15 september
5 oktober till 19 oktober
SVERIGE
25 oktober till 29 oktober
STORBRITANNIEN
1 november till 6 november
IRLAND
7 november
STORBRITANNIEN
8 november till 20 november
STORBRITANNIEN
7 december till 31 december
Debutalbumet blev en fullträff i Storbritannien och tog sig direkt in på en första plats där. Albumet inleder med John Lennons Do You Want To Know A Secret, som Lennon fick inspiration att skriva efter det att han hade hört gruppen The Stereos låt I Really Love You (Swearingen), som The Stereos hade haft en hit med 1961. George Harrison gjorde 1982 en egen version av I Really Love You på sitt album Gon Troppo. Sångaren Billy J. Kramer spelade in Do You Want To Know A Secret, och på sommaren 1963 gick hans version av låten in på en hedersam andra plats på den brittiska singel listan. Redan tidigt i karriären visade Beatles upp en enorm produktivitet och redan på sommaren 1963 påbörjade de arbetet med sitt andra studio album With The Beatles (1963). Ett album där George Harrison gjorde debut som låtskrivare med låten Don't Bother Me.
Beatles manager Brian Epstein arrangerade också Beatles första regelrätta turné utanför Storbritannien, en turné som tog dem till Sverige. I Sverige väntade också en TV inspelning. Det var i TV programmet Drop In som jag och de flesta andra små grabbar och tjejer första gången upptäckte Beatles. Den dynamik som kom ut ur TV rutan var enorm. Efter programmet var det inget snack, det var Beatles som gällde för mig. Beatles spelade fyra låtar i Drop In, singeln She Loves You (Lennon/McCartney) och från en Ep Long Tall Sally (Blackwell/Johnson/Richard), från debut albumet spelade Beatles I Saw Her Standing There (Lennon/McCartney) och Twist And Shout (Medley/Russel).
Beatles i Drop In.
Efter Sverige turnén som inkluderade städerna, Stockholm, Karlstad, Göteborg, Borås och Eskilstuna blev det i början av 1964 en helt annan situation, Beatles blev då rockmusikens första arena band. Efter vistelsen i Sverige var Sundsta aulan i Karlstad utbytt mot Washington Coliseum. Jämfört med Drop In så var det en astronomisk skillnad i Ed Sullivan Show i New York, där man den 9 februari 1964 spelade inför ofattbara 73 miljoner TV tittare, det var en tredjedel av den amerikanska befolkningen. På mindre än ett halvår hade Beatles blivit världens största musik attraktion, och hjulen började rulla fort.
Beatles i Karlstad 1963
Beatles i Ed Sullivan Show
Beatles i Washington
Beatles tredje album soundtracket till filmen A Hard Days Night (1964) blev det första albumet med bara Lennon/McCartney låtar. Albumet släpptes den 10 juli 1964, Beatles hade på A Hard Days Night lagt ned mycket tid på arrangemangen låtarna var mer genomtänkta och även fast George Harrison inte fick med någon låt på albumet så sjunger han på låten I'm Happy Just To Dance With You (Lennon/McCartney).
Trots ett tajt turné schema där man bland annat besökte Stockholm och Johanneshovs Isstadion den 28 och 29 juli 1964 så gick Beatles redan den 11 augusti 1964 in i Abbey Road studion tillsammans med producenten George Martin för att inleda arbetet med albumet Beatles For Sale (1964). Nu var det inte längre snabba puckar som gällde, Beatles lade ned mycket tid på sina inspelningar och Beatles For Sale var inget undantag. Arbetet med albumet avslutades i slutet av oktober 1964. Främst Lennon och McCartney hade utvecklat sitt låtskrivande mot det mer personliga slaget, som John Lennons personlighets kris i låten I'm A Loser, en låt som är starkt influerad av Bob Dylan som Beatles träffade första gången under sin USA turné 1964.
Beatles på Johanneshovs Isstadion
Gram Parsons berättade 1971 i tidningen Rolling Stone att en av de bästa countryrock låtar som gjorts enligt honom är John Lennons I Don't Want To Spoil The Party från Beatles For Sale. Albumet är en bekräftelse på hur extremt duktiga Beatles hade blivit på att arbeta i studio. Ljudet på Beatles For Sale känns fortfarande idag väldigt fräscht. Albumet släpptes som en mono produktion och när den återutgavs på CD första gången 1987 bestämde George Martin och medlemmarna i Beatles att det fortfarande skulle vara i mono.
TURNÉER 1964
STORBRITANNIEN
1 januari till 11 januari
STORBRITANNIEN
15 januari till 4 februari
USA
9 februari till 16 februari
STORBRITANNIEN
19 april till 30 april
DANMARK
4 juni
HOLLAND
6 juni
HONG KONG
10 juni
AUSTRALIEN
12 juni till 20 juni
NYA ZEELAND
22 juni till 27 juni
AUSTRALIEN
29 juni till 30 juni
STORBRITANNIEN
12 juli till 26 juli
SVERIGE
28 juli till 29 juli
STORBRITANNIEN
2 augusti till 16 augusti
NORDAMERIKA
19 augusti till 20 september
STORBRITANNIEN
9 oktober till 10 november
STORBRITANNIEN
24 december till 31 december
Beatles hade lagt in den femte växeln, och efter ännu en stor Nordamerika turné som hade pågått under hösten 1964 så avslutade man året med en knapp tre månader lång turné i Storbritannien. Sedan firade de fyra jul och nyår i raketfart, innan man inledde det nya året (1965) med att fortsätta turnén i Storbritannien januari ut.
Den 23 februari 1965 åkte Beatles till Bahamas och inspelningen av sin andra film Help, film arbetet avslutades i Twickenham Film Studio i London den 14 april 1965. Soundtracket Help släpptes den 6 augusti 1965 och nu hade Beatles framför allt i USA blivit ett fenomen. På den musikaliska himlen fanns det inget större än Beatles. I och med Help albumet fick Beatles mer eller mindre fria tyglar av sitt skivbolag. Albumet kryllar av fenomenala pop låtar. Förutom titelspåret av John Lennon och hans kommersiella tungviktare Ticket To Ride så sticker också hans fina You've Got To Hide Your Love Away ut, och på tal om en kommersiell tungviktare så är väl Paul McCartneys Yesterday en sådan, ett annat bra spår är You've Gonna Lose That Girl (Lennon/McCartney).
TURNÉER 1965
STORBRITANNIEN
1 januari till 16 januari
ENGLAND
11 april
FRANKRIKE
20 juni till 22 juni
ITALIEN
24 juni till 28 juni
FRANKRIKE
30 juni
SPANIEN
2 juli till 3 juli
ENGLAND
1 augusti
NORDAMERIKA
15 augusti till 31 augusti
STORBRITANNIEN
3 december till 12 december
Beatles började tröttna på att vara ett gulligt pop band, och ville nu utveckla musiken till att bli mer "vuxen". Help projektet hade knappt hunnit svalna innan man den 12 oktober 1965 inledde inspelningen av albumet Rubber Soul (1965), och det var helt klart ett album med nya tongångar.
Rubber Soul innehåller tolv Lennon/McCartney kompositioner och kors i taket två låtar av George Harrison, Think For Yourself och If I Needed Someone. Det finns också en låt på Rubber Soul som John Lennon skrev redan under Quarrymen tiden och som heter What Goes On. Låten är lite omarbetad på Rubber Soul och den krediteras där som Lennon/McCartney/Starkey, och det är Ringo som sjunger låten, den släpptes som singel baksida till Lennon låten Nowhere Man.
Beatles hade bestämt sig för att sluta turnera helt efter svängen i Nordamerika 1966. Man startade turnén i Chicago den 12 augusti 1966 det var en vecka efter det att man släppt sitt senaste studio album Revolver (1966). På konserterna som pågick under knappt en halvtimme spelade man elva låtar, I Wanna Be Your Man (Lennon/McCartney) från With The Beatles (1963), Babys In Black (Lennon/McCartney) och Chuck Berry låten Rock And Roll Music från Beatles For Sale (1964), vidare spelade de mega hiten Yesterday från soundtracket Help (1965), George Harrisons låt If I Needed Someone från Rubber Soul (1965), en annan Rubber Soul låt på konserterna var Lennons Nowhere Man, man spelade också McCartneys She's A Woman (1964), Lennons I Feel Fine (1964), Day Tripper (1965) (Lennon/McCartney) samt den då nyskrivna låten Paperback Writer (1966) (Lennon/McCartney) en singel som släpptes i Nordamerika i maj 1966. Efter den knappa halvtimmen avslutade Beatles konserterna med Long Tall Sally. Däremot spelade man inga låtar från det nya albumet Revolver. Efter sjutton dagar gick Beatles den 29 augusti 1966 i mål på Candlestick Park i San Francisco, och med det var Beatles som turné band historia.
TURNÉER 1966
STORBRITANNIEN
1 maj
TYSKLAND
24 juni till 26 juni
JAPAN
30 juni till 2 juli
FILIPPINERNA
4 juli
NORDAMERIKA
12 augusti till 29 augusti
Beatles på Candlestick Park
Albumet Revolver visade upp en helt ny sida av Beatles. Det musikaliska ansiktslyftet som nu inleddes och som skulle avslutas fyra år senare med albumen Abbey Road och Let It Be gjorde att Beatles blev mer eller mindre ouppnåeliga, ingen grupp kunde mäta sig med den kreativitet som de fyra i Beatles visade upp. Revolver var Beatles sjunde studioalbum och gavs ut i Storbritannien den 5 augusti 1966. Först hade man tänkt döpa albumet till Abracadabra eller Magic Circles, ett annat förslag var Beatles On Safari. Efter att ha bollat namnförslagen mellan varandra laddade man om och döpte albumet till Revolver.
Aldrig förr hade världen hört något liknande som några av låtarna på Revolver, den totalt flummiga Lennon låten Tomorrow Never Knows eller Paul McCartneys ordlek i låten Good Day Sunshine, för att inte tala om George Harrison som för första gången presenterade instrumentet sitar för den breda publiken i låten Love You To. Ringo skrev ingen egen låt på albumet men fick sjunga på Lennon och McCartneys U båts låt Yellow Submarine. Även albumomslaget var banbrytande med den svartvita blyertsteckningen av konstnären och musikern Klaus Voormann, en gammal vän till Beatles sedan Hamburg tiden.
Klaus Voorman med Revolver 1966.
Klaus Voormann idag.
Klaus Voormann föddes i Berlin 1938 och innan han kom till Hamburg studerade han grafisk design i Düsseldorf. I Hamburg träffade han foto studenten Astrid Kirchherr som han hade ett kort förhållande med. En kväll gick de två tillsammans med en annan foto student Jürgen Vollmar ned till klubben Kaiserkeller i Hamburg, en kväll som skulle förändra främst Klaus Voormanns liv totalt. De två banden som spelade på Kaiserkeller var Rory Storms and the Hurricans där trummisen hette Ringo Starr, det andra bandet var Beatles. Båda banden men främst Beatles knockade de tre studenterna totalt. Klaus Voormans flickvän Astrid Kirchherr blev helt betagen i Beatles basist Stu Sutcliffe, så betagen att de två lite senare utan protester från Klaus Voormann slog sina påsar ihop.
Omkring julen 1962 gjorde Beatles sin sista vända till Hamburg och då på Star Club. Mycket hade förändrats sedan Klaus Voormann hade träffat Beatles första gången. Pete Best hade ersatts av Ringo Starr, Astrid Kirchherr pojkvän Stu Sutcliffe hade lämnat Beatles i juli 1961 och flyttat till Astrid i Hamburg där han tragiskt avled i en hjärnblödning den 10 april 1962. Sex år efter det att Klaus Voormann första gången träffade Beatles fick han uppdraget att designa omslaget till Revolver, som 1966 skulle belöna honom med en Grammy för bästa albumomslag. Jag frågade Klaus Voormann hur han fick idén till omslaget.
Klaus Voormann: Jag hade kort och gott mycket svartvitt och mycket hår i mina tankar, sedan var det bara att måla utifrån fantasin. Beatles var så stora att skivbolaget hade ingenting att säga till om. Jag hade total konstnärlig frihet från Beatles själva och jag fick göra precis som jag ville när det gällde utformandet av omslaget.
Vid tiden för Revolver hade du själv inlett en karriär som musiker, sex år efter Hamburg tiden, vad minns du från den tiden.
Klaus Voormann: Ärligt talat Tomas så går tiden och åren så fort, när Beatles var i Hamburg hade jag bara konstnärliga ambitioner, sedan bjöd de över mig till England och mitt musikintresse ökade. 60-talet var en hektisk tid, allt hände på samma gång, det kändes så i alla fall, musiken tog mer av min tid, men målandet var viktigast. Visst var det så att Beatles gav mig en musikalisk karriär. Under en period på 60-talet var jag basist i gruppen Manfred Mann. Jag har också spelat på John's soloalbum Imagen (1971), Some Time In New York City (1972) och Walls And Bridges. På George album All Thing Must Pass (1970), The Concert For Bangla Desh (1971), Living In A Material World (1973), Dark House (1974) och Extra Texture (Read All About It) (1975). Samt Ringo's soloalbum Ringo (1973), Goodnight Vienna (1974) och Ringo's Rotogravure (1976). Jag var också basist i Johns grupp Plastic Ono Band tillsammans med Eric Clapton, trummisen Alan White samt John och Yoko. Slutligen på din fråga om Hamburg och tiden med Beatles där, jag har faktiskt glömt det mesta.
Plastic Ono Band från vänster: Klaus Voormann, Alan White,
Yoko Ono, John Lennon och Eric Clapton.
När det gäller albumomslag med Beatles så basade Klaus Voormann även över projektet The Beatles Anthology I II och III (1995). Han var det självklara valet när det gällde att designa albumslagen. På det första albumet Anthology I, så spökar gåtan Pete Best igen, medvetet eller omedvetet, ja döm själva på bilderna nedan.
Pete Best's ansikte är bortrivet på Anthology I (1995)
där tittar istället Ringo fram.
Den bortrivna bilden från Anthology I har
Pete Best som omslag på sitt album Haymans Green (2008).
Revolver var helt klart annorlunda än tidigare Beatles album, men ändå bara en viskning av vad som väntade runt hörnet. När Beatles hade blivit en ren studio grupp så släppte alla musikaliska hämningar. Man hade inte längre störande moment som turnéer eller promotion uppdrag. Det var i studion som Beatles nu tillbringande den mesta av tiden. Beatles började arbetet med Sgt Peppers Lonley Hearts Club Band (1967) den 6 december 1966, inspelningen kom att ta drygt fyra månader. Beatles gjorde vad man ville och skivbolaget fick artigt sitta ned och följa arbetet som åskådare. Detta blev Beatles åttonde studio album, och med det så vände man upp och ned på allt.
När ljudet från en sorlande publik i ett fiktivt brittiskt Music Hall går över till inledningstonerna i låten Sgt Peppers Lonley Hearts Club Band, så blev det också starten för en ny tids räkning för pop och rock musiken. Sgt Peppers är till stor del Paul McCartneys baby, inte alla låtarna men idén att spela in ett album och gömma sig bakom gruppnamnet Sgt Peppers Lonley Hearts Club Band. Paul McCartney har sagt följande om idén med Sgt Peppers, "Why don't we make the band Pepper and make Ringo to be the fiction singer Billy Shears' because it gives a nice beginning to the thing. It wasn't really a concept album at all. It was just a question of me trying to make something coherent by doing segues as much as possible".
Koncept album eller inte, Sgt Peppers blev själva startskottet för en helt ny stil inom rockmusiken nämligen symfonirocken. Sångaren Jon Anderson och basisten Chris Squire (1948-2015) största gemensamma nämnare var just Sgt Peppers och Beatles. Båda var mer eller mindre uppslukade av Beatles när de 1968 bildade symfonirock gruppen YES. Gruppen YES har byggt hela sin karriär på så kallade koncept album, man nosade också tidigt i karriären på Beatles musik. På YES debut album YES (1969) finns Beatles låten Every Little Thing (Lennon/McCartney), som i original finns på Beatles albumet Beatles For Sale. Paul McCartney skrev låten på hösten 1964 när han bodde hemma hos sin dåvarande flickvän Jane Ashers föräldrar på Wimpole Street i London. YES trummis idag heter Alan White, det är samma Alan White som var med i Plastic Ono Band.
YES 1969 från vänster: Tony Kaye, Bill Bruford,
Jon Anderson, Chris Squire och Pete Banks (1947-2013).
Efter öppningspåret på Sgt Peppers går det de avslutande tonerna in i låten With A Little Help From My Friends (Lennon/McCartney), en låt Lennon och McCartney specialskrev åt Ringo, det är också en låt som Lennon/McCartney verkligen skrev tillsammans. Man bollade idéerna mellan varandra, det var också John Lennon's idé att starta varje vers i låten med en fråga. Arbetsnamnet på With A Little Help From My Friends gick under namnet Bad Finger Boogie, därför att John Lennon under arbetet med låten skadade ett finger. När Paul Mccartney några år senare skrev skivkontrakt med gruppen The Iyves från Wales ville han byta namn på gruppen och kom ihåg arbetsnamnet Bad Finger Boogie och döpte om gruppen till Badfinger.
Den idag (2016) 53 åriga specialläraren Lucy O' Donnell var fram till 1976 då 13 år gammal helt omedveten om att hon var föremål för en av rockhistoriens mest kända låtar, Lucy In The Sky With Diamonds. Denna surrealistiska låt av John Lennon har varit föremål för vad den egentligen handlar om. En del påstår att den handlar om en makalös LSD trip, sanningen om låten är en kombination av att John Lennon beundrade författaren Lewis Carroll (1832-1889) och hans verk Alice's Adventures In Wonderland och Through The Looking Glass, två böcker som John Lennon ofta läste som barn, samt Julian Lennons förälskelse i fyraåriga dagis kompisen Lucy O' Donnell, som han i januari 1967 tillängnade en målning han själv gjort. Julian tog hem målningen och visade pappa John den med orden "this is Lucy - in the sky with diamonds"
Julian Lennons målning "Lucy - in the sky with diamonds"
ägs idag av Pink Floyds gitarrist David Gilmour.
Många av låtarna på Sgt Peppers bygger på verkliga händelser, det är väl det som är själva konceptet. Med låten Getting Better (Lennon/McCartney) visar Beatles att de är mästare på att spela raka pop låtar. Titeln Getting Better bygger på en kommentar som Beatles vikarierande trummis Jimmy Nicol sa efter en av hans spelningar med Beatles. John och Paul frågade honom "how's it going Jimmy", han svarade "It's gettin better". Den följande McCartney låten Fixing A Hole anklagades för att vara rena knark propagandan och där syftade man på ordet fixing (heroin). Enligt Paul McCartney handlar låten om hans hus High Park i Skottland som han köpte 1966. Detta var ett hus som hade mycket att önska när det gällde modern standard, svårare än så var det inte. Paul McCartney's fina balad She's Leaving Home bygger på den sanna historien om den då 17 åriga Melanie Coe som var spårlöst försvunnen under en vecka i februari 1967. Paul McCartney läste om händelsen i en dagstidning, men han visste inte varför hon rymde, ändå råkade han pricka ganska rätt i sin fiktion text om hennes rymning. I en textrad sjunger Paul om föräldrarna till Melanie Coe följande rad "we gave her everything money could buy" vilket Melanie Coe påpekade senare att det var helt rätt. Hon berättade också att det gick ingen nöd på henne rent matrealistiskt, men det var en känslomässigt fattig familj, och hennes rymning var ett sätt att få träffa andra människor än bara föräldrarna. Även där prickade Paul McCartney rätt i textraden "after living alone after so many years".
Artikeln om Melanie Coe.
Sgt Peppers albumet är enormt idérikt, det fanns ingen hejd på allt och tveklöst var det så att Lennon/McCartney nu hade nått sin topp som låtskrivare, trodde man tills Abbey Road släpptes två år senare. Mycket av den musikaliska frihet som alla fyra kände var mycket därför att man hängt av sig ryggsäcken turnéer.
När Beatles i januari 1967 åkte till Knole Park nära Sevenoaks i Kent för att spela in en promotion film för John Lennons låt Strawberry Fields Forever, som förresten regisserades av den svenska regissören Peter Goldman (1936-2005), så hittade John Lennon där en antikaffär som bland annat sålde gamla cirkus affischer. John Lennon fick syn på en gammal viktoriansk cirkus affisch från 1843 som presenterade att "Pablo Fanque's Circus Royal presenting at the Town Meadows Rochdale, Lancashire, The Benefit Of Mr Kite feature Mr J Henderson" Så för att göra en lång historia kort, affischen blev grunden för John Lennon's låt The Benefit Of Mr Kite.
John Lennon med The Benefit Of Kite affischen.
Pink Floyd spelade in sitt debutalbum The Piper At Gates Of Dawn (1967) i Abbey Road studion samtidigt som Beatles spelade in Sgt Peppers. I den brittiska musiktidningen Classic Prog's maj nummer 2015 berättar Roger Waters följande "Vi spelade in vårt debutalbum i studion bredvid där Beatles spelade in Sgt Peppers. Vi fick inte höra en ton av Sgt Peppers innan den hade släppts. Vi i Pink Floyd var senare på turné i norra England då jag första gången hörde Sgt Peppers på radio. Vi var tvungna att köra åt sidan och stanna bilen. Jag kommer inte ihåg vad det var för radiokanal men de spelade hela albumet. Vi satt där i bilen helt tagna. Jag lärde mig mycket av protestmusiken när jag var tonåring, men jag lärde mig av John Lennon, Paul McCartney och George Harrison att det var okej att skriva låtar om det verkliga livet, vad man kände och hur man ville uttrycka sig, Sgt Peppers var startskottet för det".
Pink Floyd 1967 från vänster: Nick Mason, Richard Wright,
Roger Waters och Syd Barrett.
The Piper At The Gates Of Dawn.
Som jag skrev tidigare så blev det en ny tidsräkning för rockmusiken med Sgt Peppers, som även presenterade låtarna med texter, nu var berättelsen nästan en lika viktig del som musiken. Det är få förunnat att nå så långt i karriären att man själv ställer kraven. Beatles var 1967 en helt egen företeelse och man spelade in precis vad man ville, som exempelvis George Harrisons Within You Without You hans sitar låt på albumet. Låten är George Harrisons enda bidrag på Sgt Peppers, han skrev låten en kväll hemma hos Klaus Voormann. Den röda tråden på Sgt Peppers är att det inte finns någon röd tråd. Efter George Harrisons mystik rock med sitaren kontrade Paul McCartney med den lite klämkäcka och lite kabaré liknande When I'm Sixty Four, en låt McCartney skrev på piano redan 1957 när han bodde hemma på Fortlin Road i Liverpool. Paul McCrtney har faktiskt spelat låten live en gång 1960 när John Lennon på en spelning i England fick problem med sin förstärkare. På ena sidan av scenen stod ett gammalt piano, Paul McCrtney "paus" spelade When I'm Sixty Four på pianot i väntan på att John Lennon skulle få ordning på sin förstärkare.
George Harrison med sin sitar.
Just enkla poplåtar har alltid varit Paul McCartney's adelsmärke. Så efter ett par mer djuptänkande låtar på Sgt Peppers känns det lite befriande när Paul McCartney hyllar parkeringsvakten Meta Davies i låten Lovley Rita. Paul McCartney är helt klart den som dominerar på Sgt Peppers, John Lennon hade latat till sig när han inte var i studion var han oftast hemma och tillbringade vardagen i sängen med att titta på TV. Men även ett sådant strömlinje format liv kan bli upphovet till en låt idé. John Lennon fick idén till låten Good Morning Good Morning efter att ha sett en TV reklam för Kellog's Corn Flakes, där man i jingeln sjunger "Good morning, good morning, the best to you each morning, sunshine breakfast, Kellog's Corn Flakes, crisp and full of fun". Så banalt och enkelt var den låt idén.
Att Sgt Peppers är ett klass album i sin helhet och att den spelar i en helt egen division är det ingen som ifrågasätter. Det finns inga dikeskörningar på albumet, allt är totalperfekt om det nu funnits något ord som heter så (totalperfekt). Ta bara omslaget helt revolutionerande med alla fyra i Beatles uppvikt i albumets mitt, det söta är borta, nu visade sig de fyra som vuxna musiker med mustascher och John Lennon i glasögon. Perfektionisten hade fått ett ansikte. Oavsett de olika berättelserna på Sgt Peppers så är det musiken som cementerar grunden fast och stabilt. Givetvis är avslutningen på Sgt Peppers magnifik i låten A Day In The Life (Lennon/McCartney), som bygger på två olika låtar oberoende av varandra, John Lennon's handlar delvis om en artikel han läste i en dagstidning från den 17 januari 1967 där Blackburns stadsfullmäktige hade räknat ut att det fanns 126 hål per person i Blackburns gator som i Lennon's text blev "Four thousand holes in Blackburn, Lancashire". För att sedan få en slutkläm på versen fyllde Lennon i med "Now they know how many holes it takes too fill...sedan fick Lennon idé torka tills hans barndomsvän Terry Doran hjälpte honom och föreslog att han skulle avsluta meningen med "The Albert Hall". I Johns text där han sjunger att han sett en film där den engelska armen precis vunnit kriget, filmen han sjunger om är den då inte släppta filmen How I Won The War, där John Lennon själv hade en av rollerna. Paul McCartney's ofärdiga låt har en sådan oskyldig handling som att stiga upp ur sängen klä på sig och ta bussen till skolan. Påståendet att Paul gick upp på bussen andra plan rökte på och somnade, var egentligen historien när Paul lite försenad precis hann till bussen gick sedan upp på andra våningen tog en cigarett av märket Woodbine och slumrade till en stund.
Tidningsartikeln om hål i gatorna.
Vad gör man efter det att man släppt ett sådant mästerverk som Sgt Peppers Lonley Hearts Club Band? Det var fyra vilsna Beatlesmedlemmar som efter managern Brian Epstein's död den 27 augusti 1967 mest sprang runt som huvudlösa höns. För att dämpa sorgen kastade sig Beatles in i filmvärlden igen.
Brian Epstein med Beatles.
Filmen Magical Mystery Tour special skrevs för TV, och blev Beatles första riktiga bakslag. Medlemmarna hade gått vilse och TV filmen saknade allt en film bör ha nämligen en handling. Musiken däremot hyllades unisont. Inte konstigt med låtar som McCartneys The Fool On The Hill, Your Mother Should Know, Penny Lane och Lennons I'm The Walrus, Starwberry Fields Forever och Baby You're A Rich Man (Lennon/McCartney) för att nämna några av albumets starkaste spår.
Beatles behövde vila och för att ge själen lite omvårdnad begav man sig efter Magical Mystery Tour projektet till Rishikesh i Indien för att meditera med Maharishi Mahesh. Förutom att meditera och ta det lugnt skrev främst Lennon och McCartney en del låter där som senare kom att hamna på Beatles dubbel album The White Album (1968). En av låtarna som skrevs i Indien var Paul McCartney's och The White Album's inledningsspår Back In The USSR, som är en travesti på Chuck Berry's Back In The USA och Beach Boys låt California Girls (Brian Wilson/Mike Love). När Beatles i slutet av augusti 1968 skulle spel in McCartneys Back In The USSR hamnade just Paul McCartney i en musikalisk konflikt med Ringo. McCartney var inte nöjd med Ringo's bidrag på låten. Ringo kokade av frustration och tröttnade på Paul McCartney's styrande och sonika lämnade studion, men han lämnade även Beatles (i drygt en vecka). Nu fick Beatles spela in låten som en trio med McCartney på trummor. Paul McCartney spelar även trummor på sina låtar Wild Honey Pie, Martha My Dear och Lennon's Dear Prudence, från The White Album.
Beatles som trio i en dryg vecka 1968
Efter en dryg vecka som en före detta Beatles medlem återkom Ringo Starr den 5 september 1968 till Beatles och studion igen. Ringo hade fått ett telegram från John och George men även från Paul där de bönade och bad honom att komma tillbaka.
För första gången sedan genombrottet tog medlemmarna i Beatles inte längre musikalisk hänsyn till varandra. På sätt och vis är The White Album för främst Lennon, McCartney och Harrison deras första riktiga solo arbeten samlade på ett och samma album under namnet Beatles. De fyra i Beatles spelar tillsammans på endast sexton av albumets trettio låtar. John Lennon skrev tolv låtar, Paul McCartney skrev elva låtar, George Harrison skrev fyra låtar, Ringo Starr skrev en låt. Låten Birthday skrev John Lennon och Paul McCartney tillsammans och Revolution 9 om man nu tycker att det är en låt sammanställdes av John Lennon, George Harrison och Yoko Ono.
The White Album blev som dubbelalbum också banbrytande det är också ett album som håller hela vägen. Genom åren när någon grupp eller artist släppt ett dubbelalbum har man sagt att det nästan alltid är ett album för mycket. Det finns två undantag som tillsammans med The White Album håller hög kvalité, Rolling Stones Exile Of Main St. (1972) och Led Zeppelin's Physical Graffiti (1975). Efter det storslagna Sgt Peppers projektet så hängde Beatles av sig sina maskerad kostymer och med The White Album tog man på sig sina musikaliska skinn jackor och visade att de fortfarande kunde skriva och spela "pure and simple rock".
Under Beatles senare karriär fick de ofta utstå fansens förklaringar om vad vissa låter egentligen handlade om, fansen hittade massor med dolda budskap i korta delar av vissa låtar. John Lennon skrev på The White Album en låt till just dessa fans, nämligen låten Glass Onion, där han väver in gamla låttitlar från Beatles tidigare låtar, en del text i Glass Onion går "Well, here's another clue for you all the Walrus was Paul" vidare "standing on the cast iron shore, yeah Lady Madonna trying to make ends meet" och I told you 'bout the Fool On The Hill. I tell you man he was living there still" och slutligen "Fixing A Hole in the ocean, trying to make a dovetail joint, yeah looking through a Glass Onion". John Lennon skrev ett par riktiga rock dängor som Happiness Is A Warm Gun, I'm So Tired, Yer Blues, Everbody's Got Something To Hide Exept Me And My Monkey och Revolution 1. Paul McCartney är inte tappad bakom någon vagn när det gäller att skriva tunga rock låtar, ta bara Back In The USSR, Why Don't We Do It In The Road, Helter Skelter samt Lennon och hans Birthday.
The White Album släpptes den 22 november 1968, och det var säkert många Beatles fans som önskade sig detta album i julklapp det året. Beatles hade mer eller mindre varit igång med skivinspelningar och turnéer under drygt sex år i sträck. Det började knaka här och där i Beatles bygget och de fyra ville nu satsa mer på sina privat liv. Tveklöst var det så också att John Lennon's umgänge med Yoko Ono skapade negativa friktioner från mer eller mindre alla i hans bekantskaps krets, och särskilt svårt var det för Paul McCartney som inte längre var det självklara valet som John Lennon's "wingman" och vise versa. Den otroliga sagan Beatles som grupp började nu gå in på sitt slutvarv, ett slutvarv som skulle ta drygt ett och ett halvt år efter det att The White Album hade släppts.
En sak var helt säker, att efter The White Album gick Beatlesmedlemmarna mer eller mindre på knäna, både mentalt som fysiskt. Ett projekt som låg och skvalpa var den tecknade filmen Yellow Submarine som hade haft premiär sommaren 1968. Albumet släpptes dock inte samtidigt som filmen och är i ärlighetens namn inget riktigt Beatles album (full längd alltså). Det finns fyra nya och ej då tidigare släppta låtar på albumet. George Harrisons Only A Northern Song, som är en liten klurig sak. All musik som Beatles släppte fram till The White Album var förlagt på musikförlaget Northern Songs Ltd, detta förlag ägdes av John Lennon, Paul McCartney, Brian Epstein och musikförläggaren Dick James. Så dessa fyra ägare tjänade också pengar på George Harrisons musik som också var förlagd på Northern Songs Ltd. George Harrison skrev Only A Northern Song redan 1967 för Sgt Pppers albumet men den ratades då av Lennon/McCartney. Så Harrisons titel Only A Northern Song är en liten pik till John och Paul. Från och med The White Album var George Harrison's musik förlagd på Harrisongs Ltd, och Ringo Starr's musik var förlagd på Starrling Music Ltd.
George Harrison skrev även låten It's All To Much på Yellow Submarines soundtrack, det är en riktigt flummig historia som delvis handlar om Harrisons förhållande till LSD. De två andra låtarna är Paul McCartney's All Together Now och John Lennon's Hey Bulldog den senare en riktigt bra rock låt. Resten av musiken på albumet är McCartney's Yellow Submarine från Revolver albumet och Lennon singeln All You Need Is Love (1968), i övrigt är det George Martins filmmusik som bygger på en del tidigare Beatles musik. Nu bestämde sig Beatles för att släppa detta album den 17 januari 1969, samtidigt som man fortsatte att "städa upp" med ett åtagande man hade med United Artist för ytterligare en långfilm. En ny A Hard Days Night eller Help film nej knappast, varför inte en dokumentär om en skivinspelning och en eventuell live konsert. Så får det bli, tyckte fyra slitna Beatles medlemmar.
Efter att ha diskuterat fram och tillbaka bestämda man sig för att filma när Beatles repeterar till något som de fyra egentligen inte visste till vad och hur de skulle sluta. Oavsett så bestämda sig Beatles (läs Paul McCartney) att arbetsnamnet skulle vara Get Back, Paul McCartney ville helt enkelt att Beatles skulle gå tillbaka till det som de var bäst på, spela enkel simple rockmusik live. Man åkte till Twickenham Film Studios och började det musikaliska arbetet med Get Back som skulle landa i ett magplask utan like och återuppstå något år senare som Let It Be.
Albumomslaget till det tänkta Get Back albumet
där man repriserade omslaget från debutalbumet
Please Please Me genom att ställa sig på samma
plats där man tagit PPM omslaget och där textens
layout är densamma som på debut album.
Många år efter arbetet med Get Back/Let It Be berättade John Lennon "När vi kom till Get Back/Let It Be orkade vi inte med teatern längre. Vi genomskådade varandra och det kändes obehagligt."
Att repetera inför "rullande" kameror till något som Paul McCartney hoppades skulle bli live spelningar samt några studio inspelningar med Beatles, var givetvis ett projekt utan någon som helst bäring. Istället kom filmen att visa hur rock historiens största band alla kategorier sakta men säkert föll ihop inför ögonen på filmpubliken. Det som hade satt en kil mellan främst Lennon, Harrison, Starr och McCartney var den infekterade manager frågan. Kort var det så att den amerikanska revisorn och tillika Rolling Stones manager Allen Klein var tre i Beatles för medan McCartney ville ha sin svärfar John Eastman som manager. Allen Klein var bufflig men man ska inte glömma att han och hans bolag ABKCO senare förhandlade fram ett skivkontrakt för Beatles som var det bästa som någonsin tecknats till en grupp/artist.
Beatles i Twickenham Film Studios.
I Get Back/Let It Be projektet kan man se en fyllplufsig Paul McCartney bossa över de andra tre, så pass mycket att George Harrison fick nog och lämnade filmstudion och Beatles (under fem dagar), precis som Ringo hade gjort tidigare. John Lennon som var mer road av sin nya upptäckt heroin än att spela in med Beatles ringde på fullt allvar upp Eric Clapton och undrade om han ville ersätta George Harrison permanent medlem i Beatles, Clapton avböjde. George Harrison återkom efter fem dagar och arbetet kunde fortsätta. För Paul McCartney hade det blivit mer en fix idé att Beatles skulle göra några live spelningar, men det var bara han av de fyra som tyckte att idén var "lysande". Ganska fort tröttnade Beatles på det stora och opersonliga Twickenham Film Studios och bestämde sig för att fortsätta i studion på Apple's huvudkontor som låg på 3 Savile Row, London.
Beatles som trio under fem dagar 1969 (med YO)
Hur låter då musiken på Get Back/Let It Be som inleder med Paul McCartney's Two Of Us som i filmen framförs av Paul och John med akustiska gitarrer, och man skulle kunna tro att låten handlar om John och Pauls vänskap sedan starten med Quarrymen men så är det inte, låten handlar om Pauls nya flickvän Linda Eastman. Den andra låten på albumet med den lite förvirrande titeln Dig A Pony kallade John Lennon först Con A Lowry, en rak och enkel rock låt och ingenting annat. Ett av de bästa spåren är John Lennons Across The Universe en låt han skrev hemma i sängen i Kenwood. Detta är en låt som David Bowie senare gjorde en version av på sitt album Young Americans (1975), och på den versionen medverkar John Lennon på gitarr. En annan mycket bra låt är George Harrisons I Me Mine, George Harrisons budskap i låten är att människan oftast bekräftar sitt ego när man istället borde leva efter tesen att den lilla människan egentligen är och borde vara sammansmält med den privilegierade, eftersom vi är i grund och botten är samma människor, väldigt flummigt eller...? På tal om flummigt så blir det med råge i låten Dig It, en unik låt därför att den är krediterad Lennon/McCartney/Harrison/Starkey, det andra unika med låten är att John Lennon utan någon egentlig melodi inleder låten prat sjungande "Like a rolling stone", sedan räknar han monotont upp "like the FBI and the CIA, and the BBC, BB King and Doris Day, Matt Busty, med de avslutande orden "dig it, dig it, dig it"...låten är 58 sekunder lång eller kort, välj själv.
En annan låt som är krediterad Lennon/McCartney/Harrison/Starkey fast med tillägget trad.arr är Maggie Mae som är en dryg 150 år gammal folksång från Liverpool och som handlar om den prostituerade Maggie May (hon stavade så) som ibland rånade sjömän som kom hem till Liverpool efter månader på havet och som på sin lediga stund sökte efter fysisk kärlek. Beatles version av låten är 38 sekunder lång.
Paul McCartney's låt Let It Be har en mörkare sida än vad man kan tro. För Beatles hade mycket spårat ut efter Brian Epstein's död. Paul McCartney kände att han jobbade mycket i motvind mot de andra tre. I filmen kan man höra McCartney säga "We haven't be positive. That's why all of us in turn have been sick of the group. There's nothing positive in it. It's a bit of drag.The only way for it not to be a bit of drag is for the four of us to think - should we make it positive or should we forget it." Låten i sig själv då, jo det är en klassisk McCartney dänga som han är mästare att skriva. Låten I've Got The Feeling är egentligen två låtar i en. Först McCartney's I've Got The Feeling och sedan John Lennon's Everybody's Had A Hard Year. Lennon lägger till just den titeln i McCartney låten.
En av de äldsta låtar som Lennon/McCartney skrivit tillsammans som en Beatles låt är One After 909, som faktiskt skrevs före Love Me Do. One After 909 blev i samband med inspelningen av låten From Me To You (Lennon/McCartney) i mars 1963 aldrig riktigt klar så man lade den åt sidan, för att sex år senare färdigställa den till Get Back/Let It Be projektet. En av Paul McCartney's mest klassiska pop ballader är den mycket fina The Long An Winding Road som han skrev med Ray Charles i tankarna, ingen dålig tanke, 1973 spelade just Ray Charles in låten kompad av Count Basie Orchestra. George Harrison's andra bidrag på albumet är låten For You Blue som är en hyllning till hans dåvarande fru Pattie Boyd. I övrigt kommenterade George Harrison låten så här "It's a simple 12-bar song foolowing all the normal 12-bar principles exept that it's happy-go-lucky."
När Beatles den 30 januari 1969 gick upp på Apple Corps Ltd tak som låg på 3 Savile Row i London och gjorde sin allra sista live spelning tillsammans, så var det en grupp med kärnan av John Lennon, Paul McCartney och George Harrison som under åtta år mellan 1958-1966 plus tak spelningen 1969 varit Englands främsta och tajtaste live band
The Fab Fours klassiska upplaga på deras första spelning i
Hulme Hall, Birkenhead, den 18 augusti 1962.
The Fab Fours klassiska upplaga på deras sista spelning på
Apple kontorets tak den 30 januari 1969.
Det Paul McCartney ville göra efter tak spelningen var att försöka se om det var möjligt att göra ytterligare några små spelningar med Beatles. Om det i praktiken skulle kunna vara genomförbart var en annan historia. Paul McCartney var verkligen seriös, men nu blev det aldrig så men han kom att få förverkliga sin dröm om en mindre turné på den brittiska landsbygden.1972 turnerade Paul McCartney och hans fru Linda med sitt nya band Wings på en del universitet i Storbritannien. Det blev en omtumlande upplevelse både för Wings som för publiken. Så i praktiken hade en sådan turné som Wings gjorde varit mer eller mindre omöjligt för Beatles att genomföra.
Wings 1972 från vänster: Danny Laine, Denny Seiwell,
Paul McCartney, Linda McCartney och Henry McCullous (1943-2016).
Inför häpna och lunch lediga Londonbor som inte kunde se men som fick höra när Beatles inledde sin "roofconcert" med Get Back. Detta är en låt som omgärdades av en hel del lösryckta påståenden (som vanligt när det gällde vissa Beatles låtar). Den skrevs av Paul McCartney som en politisk satir över invandrarna från främst Pakistan som levde i Storbritannien och som tog jobben från de infödda britterna, och som titeln uppmanar Get Back skulle tolkas som att Paul McCartney tyckte att pakistanierna skulle flytta hem till dit de kom från, som i texten blir "Get back where you once belonged get back jojo go home." Många år senare fick Paul McCartney frågor om låten från en journalist som hade hört låtens ursprungstext på ett bootleg och den texten är långt ifrån den text som finns på den officiella versionen av Get Back. Paul McCartney försvarade sig med att bootleg texten bara var politisk satir och inte hans åsikter. Han sade att alla i Beatles var och är så långt ifrån rasister man kan komma, många av våra största förebilder är svarta musiker avslutade Paul McCartney.
Apple kontoret på 3 Savile Row, London.
Inofficiellt hade de fyra bestämt sig för att lägga Beatles till historien. Men när man gick igenom slutmaterialet för det som skulle bli Get Back, så var man totalt överens, detta är för dåligt för att släppa. Det är också för dåligt att lämna efter sig som det sista Beatles spelade in, Get Back kunde inte få bli Beatles "swansong". Så hux flux kickade den gamla Beatles mentaliteten in i Fab Four. Först slängde man ned Get Back projektet i den djupaste låda man kunde hitta, sedan bara tre veckor efter att man avslutat Get Back så gick Fab Four den 22 februari 1969 i ett rakt led in i Abbey Road Studio för att börja arbetet med ett nytt Beatles album, detta album skulle spelas in som Beatles alltid hade gjort tidigare med musikalisk disciplin och bra låt material, men det viktigaste, med Sir George Martin som chef producent.
Abbey Road Studio.
Beatles tar en paus utanför Abbey Road Studio.
En nära vän till John Lennon som hette Timothy Leary och som 1969 utmanade USA's blivande president Ronald Reagan i det kaliforniska guvernörsvalet frågade John Lennon om han ville hjälpa honom att skriva en kampanj låt med temat "Come Together". Nu fick Timothy Leary's guvernörs planer ett abrupt slut i december 1969 då han greps för innehav av marijuana som han hade odlat och lagrat för försäljning. Han dömdes till fängelse och det var där som han i radio första gången hörde John Lennon's låt Come Together öppningsspåret på Abbey Road. Timothy Leary har senare berättat att hela upplägget och vissa textrader i låten kom direkt från honom själv. Han kontaktade John Lennon och tyckte att han borde ha varit med som med kompositör. John Lennon svarade honom brevledes lite med glimten i ögat "Jag är skräddaren och du är kunden som beställde en kostym som du aldrig hämtade ut (satt i fängelse) så jag sålde den till en annan."
En annan sida av Come Together var att den anklagades för plagiat, där textraden "here come old flat-top" var ett direkt lyft från Chuck Berry's låt You Can't Catch Me. John Lennon nekade till att medvetet plagierat Chuck Berry. Men för att alla skulle bli nöjda så lovade John Lennon att spela in Chuck Berry låtarna Sweet Little Sixteen och just You Can't Catch Me på ett framtida solo album. Låtarna kom senare att ingå på John Lennon's album Rock n Roll (1975). Om man tänker på haveriet med Get Back, så är det märkligt att Beatles bara drygt ett halv år senare hade skapat ett sådant mästerverk som Abbey Road. En låt som George Harrison skrev för The White Album är Something, nu hamnade den inte där utan senare på Abbey Road istället. Men det finns en annan intressant historia bakom låten. Den tredje oktober 1968 var George Harrison i Trident Studio, London för att färdigställa låten Savoy Truffel för The White Album. I en annan del av studion var sångaren James Taylor och arbetade med sitt debut album James Taylor (1968). En av låtarna på James Taylors debut album som han skrev redan 1966 heter Something In The Way She Moves. Eftersom George Harrison befann sig samtidigt som James Taylor i samma studio så lyssnade han förmodligen på James Taylors material eftersom han skulle släppa sitt debut album på Beatles bolag Apple Records. George Harrison's låt Something börjar med textraden "Something in the way she moves", om detta är en ren tillfällighet får väl de lärda twista om.
James Taylor's debut album.
En låt med bra rim är Paul McCartneys Maxwell's Silver Hammer, som handlar om studenten Maxwell Edison som använde sin silver hammare och slog ihjäl sin första flickvän, i låten sjunger Paul "Late nights alone with attest-tube ohh oh oh oh Maxwell Edison majoring in medicine calls her on the phone, can I take you out to the picture, Joan? But as she's getting ready to go a knock comes on the door, bang bang Maxwell's silver hammer came down upon her head, bang bang Maxwell's silver hammer made sure that she was dead". Om detta är fiktion eller verklighet, ja vem vet men låten är bra ändå. En annan Paul McCartney låt som har en lite trevligare historia är låten Oh Darling som McCartney ville ge lite live känsla till. Innan han spelade in Oh Darling sjöng han den två gånger om dagen i en vecka, varför? Jo han ville att låten just skulle få en live känsla och att hans röst skulle låta sliten, ungefär som när man har sjungit en låt efter en vecka på turné.
Ringo Starr hade på sommaren 1968 firat semester på skådespelaren Peter Sellers yacht i Sardinien, en dag åkte man på en utflykt och Ringo blev erbjuden friterad bläckfisk till lunch av Peter Sellers kock. Ringo avböjde artigt med kommentaren "jag äter inte bläckfisk, men jag kan kanske skriva en låt om dem istället" och på det sättet föddes Ringo's låt Octopus's Garden. John Lennon gillade att skriva raka och enkla rock låtar, så när han skulle skriva en kärleks låt till Yoko så blev det i låten I Want You.
De fyra i Beatles fick använda mycket av tiden utanför studion i regelrätta runda bords samtal, och som oftast var det manager striden som stod på agendan, Eastman mot Klein, Lennon, Harrison, Starr mot McCartney, det var säkert inte roligt. En dag lämnade George Harrison kaoset på Apple kontoret och bilade ut till Ewhurst, Surrey där vännen Eric Clapton bodde. Och det var där ute i Clapton's trädgård bland fågelkvitter och behagligt lugn som George Harrison skrev låten Here Comes The Sun.
Vännerna Eric Clapton och George Harrison.
Enligt Yoko Ono så satte hon sig en dag bakom pianot i hennes och Lennons hus och började klinka fram tonerna av Beethovens piano sonat nummer 14. Lennon lyssnade och frågade Yoko om hon kunde spela samma sak baklänges, så fick John Lennon idén till låten Because, enligt Yoko Ono alltså.
I det stora hela gick den sex månader långa inspelningen av Abbey Road helt utan konflikter. Att Beatles och Apple Corp Ltd hade ekonomisk slagsida var inget Beatles brydde sig om, förutom Paul McCartney. Att få ordning på det skulle kräva många olustiga beslut. Paul McCartney pikade retfullt managern Allen Klein i låten You Never Give Me Your Money, byggt på en kommentar som just McCartney hade fält om Klein vid ett tidigare tillfälle då han sade "Beatles financial problems saying that instead of money all we ever seemed to get was funny paper."
Den kontroversiella Allen Klein.
John Lennon's magnifika och stiliga Sun King är en låt Lennon blev inspirerad att skriva efter att han hört gitarristen Peter Green's instrumentala låt Albatross som Fleetwood Mac spelade in 1968.
Fleetwood Mac 1968: John McVie, Danny Kirwan, PETER GREEN,
Mick Fleetwood och Jeremy Spencer.
Mean Mr Mustard är en del av tre låtar som John Lennon skrev i Indien, John sa att det är "skräp material", men en låt blev det plus en till och en riktigt skruvad sådan. Låten handlar bland annat om en fullblods egoist som dolde att han hade pengar och med det förhindra att själv behöva betala istället fick han andra att betala det mesta åt honom. I denna historia har Mr Mustard en syster som heter Shirley som John döpte om till Pam, så att det skulle passa bättre in i hans följande låt Polythene Pam som var en så kallad "Liverpool scrubber" eller som vi säger en groupie. Vad gör då denna person så intressant att man skriver en låt om henne, jo hon klädde sig helt i plast enligt sägen och på toppen av det så käkade hon också plattspåsar (polythene), jösses.
En annan Liverpool scruff (groupie) Diana Ashley är upphovet till Paul McCartney's låt She Came In Through The Bathroom Window. Alla sätt är bra utom de dåliga, och om Diana Ashley sätt var bra vet jag inte men världsberömd blev hon i samma stund som hon faktiskt tog sig in i Paul McCartneys hus i St John's Wood i London, hängiven Beatles fan som hon var visste hon att McCartney var inne i London några timmar på förmiddagarna. Hon har senare berättat att hon hade hittat en stege på Pauls tomt satt den mot husväggen där badrums fönstret stod på glänt. Väl inne i Pauls hus så öppnade hon dörren så att alla andra scruffs kunde komma in. En annan scruffs Margo Bird har berättat att det fanns två typer av scruffs, de ena som försökte ta sig in i något av hemmen där en Beatles medlem bodde, den andra typen scruffs var de som endast satt utanför de olika Beatles hemmen i förhoppning att få en glimt och en autograf.
Vid ett tillfälle när Paul McCartney besökte sin far i Cheshire hittade han en gammal sångbok där det bland annat fanns en gammal vaggvisa skriven av den engelska poeten Thomas Dekker (1572-1632) som heter Cradle Song där den inledande texten går "Golden slumbers kiss your eyes, smiles awake you when you rise, sleep pretty wantons do not cry and I will sing a lullaby." McCartney fastnade för det lilla stycket och satte sig vid faderns piano och med Cradle Song som grund skrev han en ny melodi och en liten annan text till sin lilla vaggvisa som han döpte till Golden Slumbers och som inleder "Once there was a way to get back homeward once there was a way to get back home, sleep pretty darling do not cry, and I will sing a lullabye."
Thomas Dekker (1572-1632)
Främst Paul McCartney har ofta när han tittat tillbaka på Beatles karriär berättat om den svåra tiden vid uppbrottet, som han kallar den mörkaste perioden i hans musikaliska liv. Låten Carry That Weight är inspelad samtidigt som Golden Slumbers. Vad McCartney ville förmedla med Carry That Weight var om allt det som tyngde honom utanför musiken, manager frågan olika kontrakts problem och baksidan av livet som superstjärna, där han också kände att Beatles hade gått från att vara en grupp i en ljus tillvaro, till att vara en del av det tyngsta och mörkaste man kan bära omkring på.
Den riktiga avslutnings låten på Abbey Road är den helt fenomenala The End. Alla fyra i Beatles spelar på låten som också kom att bli den sista låten som Beatles spelade in tillsammans. Låten har ett bra driv och det man tänker lite extra på är Ringo's smakfulla trumsolo.
Paul McCartney med drottningen.
Den 23 sekunder långa Her Majesty var från början meningen att ingå i det meadley mellan låtarna Mean Mr Mustard och Polythene Pam, men när Paul hörde slutresultatet bad han teknikern Alan Parsons att ta bort den helt. Parsons behöll den däremot utan McCartney's vetskap och lade den istället sist som en lite bisats efter avslutnings låten The End. McCartney gillade Parsons tilltag och behöll låten där som avslutning. Paul McCartney avslöjade också senare att han som liten grabb hemma i Liverpool hade varit förälskad i Drottning Elisabeth II.
Den sista bilden på Beatles tillsammans, hemma hos
John Lennon på hans Tittenhurst Park den 22 augusti 1969.
Abbey Road blev ett mästerverk och Beatles hade åter igen visat världen att på det musikaliska planet var de helt outstanding. Som två överljudsplan flög albumet upp på en första plats både i Storbritannien och i Nordamerika. Beatles hade hållit det man lovat, nämligen att göra en värdig musikalisk avslutning på gruppens karriär. Men då som en blixt från en klarblå himmel vaknade Allen Kleins smak för mer pengar och "All hell broke lose"
Beatles affärerna var fortfarande i en enda röra och mitt i allt detta upptäckte Allen Klein att Yellow Submarine inte utgjorde den tredje filmen i trefilmskontraktet med United Artist, trots att Beatles hade trott det. Det fanns nu tillräckligt med filmmaterial som filmats för Get Back projektet för en planerad dokumentär film, plus ett färdigt album som ingen ville veta av förutom Allen Klein. Problemet var att ingen i Beatles ville ha med det att göra på grund av att det var för dåligt, men kunde Allen Klein få någon att "förbättra" musik materialet och släppa det som ett soundtrack till dokumentär filmen så brydde sig inte Lennon, Harrison eller Starr, McCartney var mer tveksam. Allen Klein tog kontakt med den amerikanska producenten Phil Spector och bad honom att färdigställa musiken på Get Back.
Phil Spector.
Get Back projektet döptes om till Let It Be efter en av Paul's låtar på albumet. När Paul McCartney fick höra slutresultatet av sin låt The Long And Winding Road fick han en chock. Phil Spector hade dränkt den med en hel orkester och en kvinnokör. Men såväl Klein som de tre andra Beatles medlemmarna hade nonchalerat Pauls protester. De försökte också försena släppet av Paul McCartney's solo album McCartney för att den inte skulle krocka med Beatles albumet och filmen. Detta fick Paul McCartney att gå upp i atomer och hans motdrag blev trots deras (Beatles) interna överenskommelse att de skulle gemensamt gå ut officiellt om och när Beatles skulle upplösas. Nu skickade Paul McCartney istället ut ett pressmeddelande som publicerades den 10 april 1970 i Daily Mirror där han meddelade att han hade lämnat Beatles, så nu var alla handskar av.
Den 10 april meddelar Paul McCartney att han lämnat Beatles.
Den 8 maj 1970 släpper Beatles albumet Let It Be som snabbt klättrade upp på världens alla listor i en våg av nostalgi, trots att kritikerna tyckte att albumet/filmen var dåligt och inte visade Beatles när de var som bäst. Trots Paul McCartney's benhårda kritik gick singeln The Long And Winding Road raka vägen upp på USA-listans första plats. Filmen Let It Be fick världspremiär i New York den 13 maj 1970, ingen av Beatles medlemmar var närvarande.
Den makalösa musik historia som Beatles hade gjort med start och avresa den 22 mars 1963 med albumet Please Please Me, tills man landade den 8 maj 1970 med Let It Be, är något som musikvärlden förmodligen aldrig mer får uppleva. Hela den moderna musikscenen vilar på det fundament som Beatles byggde upp. Idag är Beatles musik lika tidlös och viktig som de andra giganterna Beethoven, Chopin och Mozart. Att Beatles precis som de tre klassiska giganterna fortfarande säljer skivor bekräftar bara deras storhet och kommer så förbli generation efter generation. Jag växte upp med Beatles när de var aktiva, jag var tio år när de slog igenom och för mig var Beatles när de höll på det viktigaste IN MY LIFE.
EPILOG.
Det juridiska avtalet att Beatles var historia som aktiv grupp skulle undertecknas på Plaza Hotel i New York den 19 december 1974. Förutom en uppsjö av advokater närvarade Paul McCartney och George Harrison. Däremot befann sig Ringo Starr i London där han tidigare hade skrivit på avtalet, han fanns däremot med på telefon under hela "cermonin" för att bevisa att han levde.
John Lennon som bara bodde ett gång avstånd från Plaza Hotel blev uppringd av George Harrisons advokat som undrade varför han inte kom till Plaza som det var uppgjort, John Lennon svarade att stjärnorna stod fel på himlen, därför hade han ändrat sig i sista stund. Några dagar senare flög John Lennon med sin sekreterare My Peng ner till Palm Beach i Florida för att fira jul och nyår på Polynesian Village Hotel.
En av Apples advokater fick drygt en vecka senare i uppdrag att åka ned till John Lennon i Palm Beach med luntan av papper om Beatles officiella upplösning. Den 29 december 1974 fattade John Lennon pennan och skrev på det som gjorde Beatles till historia som aktiv grupp.
Beatles har till dags datum (2016) sålt otroliga en komma tre miljarder album (1,3 miljarder), det gör dem till världens största grupp/artist i sålda album "of all time".
Fler artiklar finns på
www.galowspole.blogspot.com
